Transaktionsanalysen delar in vårt psyke i tre typer av jagtillstånd som kallas Vuxen, Förälder och Barn. Tillsammans inbegriper dessa jagtillstånd all psykisk aktivitet. Ett jagtillstånd är ett sammanhängande system av tankar, känslor och beteendemönster.
Vuxenjagtillståndet (eller helt enkelt Vuxen) är ett jagtillstånd som helt är riktat mot
nuet, utan att stå under direkt inflytande av sådant som har hänt tidigare. Vuxenjagtillståndet tenderar därför att vara rationellt, men har självklart även rum för känslor.
Barnjagtillståndet är system av tankar, känslor och, beteenden som är byggda på minnen från barndomen. När vi tänker, känner och beter oss som vi gjorde som barn är vi i våra barnjagtillstånd. Vanliga beteenden från barnjagtillståndet kan var att flamsa, leka, fnittra, spela boll, eller att gå in i någon hämning som bygger på vad föräldrarna ogillade vilket kan leda till att man rodnar, skäms, blygs, känner skuld eller otillräcklighet o.s.v. Det är normalt och friskt för vuxna människor att ibland vara i sina barnjagtillstånd.
Redan Sigmund Freud (1914) upptäckte fenomenet som ligger till grund för barnjagtillståndet även om han själv gick en annan teoretisk väg. Freud skriver:
"Vid en annan rad av drömmar visar analysen att själva den önskan som framkallat drömmen och vars uppfyllelse drömmen är härstammar från barndomslivet, så att man till sin överraskning finner att barnet med alla sina impulser fortlever i drömmen".
Barnjagtillståndet är ganska färdigt redan vid 5-6 årsåldern, men en del saker läggs ofta till under skoltiden och traumatiska situationer kan skapa nya barnjagtillstånd senare i livet.
Förälderjagtillstånd är system av tankar, känslor och, beteenden som vi har lånat från andra personer. Vi lånar vanligen många beteenden från våra föräldrar (eller dem som har varit i föräldrarnas ställe, t.ex. fosterföräldrar m.fl.). Även syskon, lärare, nära vänner bidrar med föräldrajagtillstånd, ja, t.o.m. ens egna barn kan bidra, när man t.ex. lånar ord och uttryck från dem. De viktigaste delarna av Förälderjagtillståndet är dock dem som man har fått genom sin uppfostran.
Vanliga uppgifter för förälderjagtillstånd är att innehålla värderingar och åsikter. Det är ju sällsynt att man helt själv hittar på en värdering - den bygger ju ofta på det man hört och valt. Likadant är det med kunskaper om HUR man gör saker och ting (t.ex. tar hand om barn, handlar, kör bil m.m.). Detta är ju vanligen saker som man har lärt sig av någon.
Som du ser är Förälder och Barn historiska jagtillstånd, medan Vuxen alltid riktar sig mot nuet. Det betyder att det inte finns några psykiska problem i Vuxenjagtillståndet – bara i Barnet och Föräldern. Där finns dock inte bara psykiska problem, utan en väldig massa resurser. Hela vår personliga historia är lagrad som Barn och Förälderjagtillstånd.
Detta innebär att de konflikter som vi kan ha haft som barn med våra egna föräldrar finns lagrade som minnen i olika jagtillstånd som vi fortfarande bär med oss. En del av dessa konflikter är lösta, men en del är fortfarande olösta och blir därför plågsamma. Denna "oenighet med en själv" är grunden till neurosen. Jag kanske aldrig får lov att vara i centrum när jag är liten, utan får då veta av min mamma att jag bara "gör mig till". Detta hämmande budkap kan jag sedan bära med mig i vuxenlivet och det kan leda till att jag har svårt att hålla föredrag och prata inför andra t.ex.
Jagtillståndsteorin bygger på 3 grundläggande iakttagaelser:
- Vi har alla varit barn en gång (Barnjagtillstånd).
- Vi har alla lärt oss och tagit efter auktoritetsfigurer (Förälderjagtillstånd).
- Vi är alla förmögna till logiskt tänkande och har alla en relation till verkligheten här-och-nu (Vuxenjagtillståndet).
Jagtillstånden är fenomenologiskaDetta betyder att jagtillstånden grundar sig på faktiska fenomen. Eric Berne brukade säga att alla jagtillstånd har en adress och ett telefonnummer. Barnjagtillståndet har t.ex. den adress och tel man hade som barn, när just det jagtillståndet skapades, Ett Föräldrajagtillstånd kan ha haft lärarinnans adress och tel, om det var hennes beteende man lånade in och Vuxenjagtillståndet har den adress och det tel som man har idag.
Modern minnesforskning stödjer att minnen är episodiska, d.v.s. att sådant som "sifferminne" m.m. är rena abstraktioner och att man kommer ihåg i sammanhängande tidssekvenser. Man har också kommit fram till att minnet spontant delas upp i "minnen av själv" (Barnjag) och "minnen av andra" (Förälderjag).
Hur vet man vilket jagtillstånd någon är i?Det finns 4 sätt att diagnosticera jagtillstånd på. Ofta räcker det att bara titta på beteendet: Är personen barnlik? Här-och-nu? Eller använder han eller hon typiska föräldragester, som ett höjt pekfinger, är moraliserande eller omhändertagande?
Man kan också ställa diagnosen genom att iaktta andra personer och deras samspel med individen. Om någon annan böjer sig ner över personen och säger "Kära nån, hur är det fatt?" med medkänsla i rösten, kan det ju t.ex. tyda på att personen är i sitt Barn. Ett annat sätt är att ställa historiska frågor för att på så sätt ta reda på om det t.ex. har funnits någon person i omgivningen som uttryckt sig likadant som personen själv gör nu (Förälder), eller om personen själv brukade bete sig på ett likartat sätt under sin uppväxt (Barn). Slutligen kan man ställa diagnos på jagtillstånd genom att fråga personen själv om de känner igen sitt tillstånd och själva kan återuppleva det.
Den interna dialogenStändigt går vi omkring med olika tankar i huvudet. Dessa tankar tar ofta formen av ett resonerande, en dialog eller en monolog. De kommer alltid från något av våra jagtillstånd och riktar sig till, antingen samma, eller något annat jagtillstånd. Inte sällan upprepar vi åsikter och fostrande budskap som vi har fått från våra föräldrar: "Det där var dumt", "Nu har jag gjort bort mig", "Skit i det", "Gud vilken härlig dag", "En sån här dag ska man inte sitta inne", "Dags att städa" o.s.v. På så vis hålls barndomens historia vid liv på gott och ont.
Den inre dialogen påverkar mycket hur vi känner oss. Om masn inom sig berättar skrämmande historier för sig själv om flygplanskrascher, fulla piloter och tappade vingar, är det ju t.ex. inte konstigt om man är rädd för att flyga.
