Nedvärderingar

En nedvärdering innebär att man gör någonting mindre, eller mindre betydelsefullt än vad det verkligen är. Man bortser från tillgänglig information. Det kan handla om en själv, andra människor eller verkligheten.

Termen "nedvärdering" påminner något om försvarsmekanismen "förnekande" inom psykoanalysen, men skiljer sig bl.a. från denna genom att en nedvärdering kan vara alltifrån total till avsevärt mindre omfattande. Man kan nedvärdera på 4 nivåer: existens, betydelse, föränderligthet och personlig förmåga, t.ex.:

Existensen av stimulit: En man med ett spädbarn sitter i en grupp med andra människor. Barnet börjar kinka och gråta, vilket de andra hör, men mannen hör det inte. Han nedvärderar existensen av stimulit.

Betydelsen av stimulit: Mannen hör barnet gråta, men reagerar inte för att trösta eller för att ta reda på vad felet är. "Ja,ja, säger han. Ungar! Alltid ska de kinka!" Kopplingen mellan att barnet gråter och att detta är en signal om att någonting är fel går inte fram.

Föränderligheten av stimulit: Mannen förstår att någonting är fel, men inte att man kan göra någonting åt det. Han säger "Ja, det är synd om de små. Alltid är det någonting som plågar dem. Men det blir bättre när de blir större!"

Personlig förmåga: Mannen förstår att man i princip kan göra någonting åt situationen, men han vet inte vad och tror sig inte om att själv kunna. Han säger: "Ack ja, nu gråter hon igen! Om bara Greta var här nu! Hon får alltid tyst på henne på ett kick - och så är hon nöjd och glad igen!"

Nedvärderingar hindrar en alltså från att lösa problem. Ju högre nivå av nedvärdering i ett hem, ju skadligare är miljön och ju värre blir konsekvenserna för familjen och särskilt för barnen. När barnen t.ex. nedvärderar, behöver de vuxna konfrontera. Ta det typiska tonårsexemplet:
– Vart ska du?
– Ut!
– Vad ska du göra?
– Ingenting!
Föräldern får inget svar på frågan. Eller:
– Du måste upp nu annars kommer du för sent!
– Ah det gör ingenting det är bara historia...