Behovet av uppmärksamhet

Människan är ett flockdjur. Hur desperat vi än kan försöka att hävda vår individualitet så klarar de flesta av oss inte av total ensamhet. Min gamle antropologilärare berättade att man bland jägar- och samlarfolk ofta hade som det yttersta straffet för svåra brott att förklara någon att ”vara såsom död”. Man dödade inte honom (eller henne), men man slutade titta på honom, tilltala honom o.s.v. – alltså behandlade honom som att han inte fanns. Efter ungefär 3 veckor dog han då verkligen också – helt av sig själv.

En amerikansk forskare vid namn Renée Spitz fick (1947) i uppgift att undersöka varför så många barn dog oförklarligt efter att ha omhändertagits på barnhem direkt efter födseln. Det var vanligt att de som blev kvar på barnhemmet dog trots att de fick alla sina fysiska behov tillgodosedda. De som blev bortadopterade överlevde dock, även när de blev slagna och illa behandlade.

Barnhemsbarnen låg i stora sovsalar med 50 sängar i varje sal och Spitz märkte då att det var de som låg närmast dörren som oftast överlevde och de som låg längst bort som oftast dog. Skillnaden var att de närmast dörren ofta blev upplockade av barnsköterskorna som kelade lite med dem. Bristen på uppmärksamhet dödade de andra. De bortadopterade barnen som överlevde trots misshandel visade på en sak: Man överlever lättare på negativ uppmärksamhet än utan uppmärksamhet.

I vuxen ålder och i en stad överlever man å andra sidan – i alla fall rent fysiskt – utan personlig uppmärksamhet, eftersom vi har så mycket ”uppmärksamhet på burk”: TV, Radio, kultur, konserter, tidningar, böcker m.m. Det är t.ex. inte ovanligt att singlar sätter på TVn direkt när de kommer hem – inte för att titta på, utan som et sällskap. Det räcker för att överleva på, men inte till att må bra på. Vi behöver även andra människor och deras reaktioner som bekräftar vår existens och betydelse

Typer av uppmärksamhet

Även i vuxen ålder gäller det att om man inte får positiv uppmärksamhet så är det bättre med negativ än med ingen alls. Oscar Wilde sa som ung att ”Jag ska bli berömd. Och kan jag inte bli berömd så ska jag bli beryktad.” Han blev både och.
Vi skiljer alltså på:

• positiv uppmärksamhet och
• negativ uppmärksamhet
  

När barn inte får de positiv uppmärksamhet som de vill ha hittar de gärna på något rackartyg så att de får negativ. Ungdomar som inte har självförtroende nog att bygga en positiv identitet, bygger gärna en negativ och söker sin bekräftelse i negativ uppmärksamhet.

Man kan också skilja på:

• vilkorlig uppmärksamhet, och
• ovilkorlig upmärksamhet

Vilkorlig uppmärksamhet får man när det s.a.s. finns ett vilkor för att få just den här uppmärksamheten, t.ex. "Vilken fin tröja! Var har du köpt den?", "Det var snällt gjort" eller "Trampa inte på min fot ditt klumpiga missfoster!" (Vilkorlig, negativ).

Ovilkorlig uppmärksamhet förutsätter inget vilkor, t.ex. en klapp på kinden, en smäll på käften, "Jag älskar dig" eller "Du är för bedrövlig!". Människor som mest går på vilkorlig uppmärksamhet tenderar att bli väldigt prestationsorienterade, medan de som går mest på ovilkorlig blir mera avslappnade. Om man inte tar emot någon vilkorlig uppmärksamhet kanske man inte presterar så vidare mycket. Den vilkorliga uppmärksamheten handlar alltså mycket om att göra, och den ovilkorliga om att vara. Båda behövs, och helst ska man ha en trivsam balans mellan göra och vara.

Uppmärksamhetsekonomin


I vår kultur lär sig många av oss att hålla sig i en konstant brist på uppmärksamhet.
Claude Steiner beskriver hur man lär sig att förtrycka sig själv genom att inte ta emot uppmärksamhet genom 5 begränsande regler. Han kallar dem för ”Uppmärksamhetsekonomin”. De är:

• Ge inte uppmärksamhet åt andra när du har möjlighet att ge den.
• Be inte om uppmärksamhet när du behöver den.
• Ta inte emot uppmärksamhet även om du vill ha den
(typ: ”Äsch! Den där gamla trasan!”).
• Avvisa inte sådan uppmärksamhet som du inte vill ha .
• Ge inte dig själv någon uppmärksamhet
(t.ex. genom att gratulera dig till framgångar, säga till dig själv att du ändå ser lite bra ut, är lite klok, m.m.)

Genom att hålla sig till dessa regler kan man alltså hålla sig själv i ett ständigt bristtillstånd. Detta leder till dåligt självförtroende och till att man mår psykiskt dåligt. Många föräldrar som lärt ut en sådan uppmärksamhetsekonomi till sina barn sätter kanske sin tro till Jante-lagen. De kan tro att om barn får för mycket beröm så blir de lata eller självgoda. Och i vilket fall så blir de kanske inte så lätta att kontrollera.

Nedvärderingar

En nedvärdering innebär att man gör någonting mindre, eller mindre betydelsefullt än vad det verkligen är. Man bortser från tillgänglig information. Det kan handla om en själv, andra människor eller verkligheten.

Termen "nedvärdering" påminner något om försvarsmekanismen "förnekande" inom psykoanalysen, men skiljer sig bl.a. från denna genom att en nedvärdering kan vara alltifrån total till avsevärt mindre omfattande. Man kan nedvärdera på 4 nivåer: existens, betydelse, föränderligthet och personlig förmåga, t.ex.:

Existensen av stimulit: En man med ett spädbarn sitter i en grupp med andra människor. Barnet börjar kinka och gråta, vilket de andra hör, men mannen hör det inte. Han nedvärderar existensen av stimulit.

Betydelsen av stimulit: Mannen hör barnet gråta, men reagerar inte för att trösta eller för att ta reda på vad felet är. "Ja,ja, säger han. Ungar! Alltid ska de kinka!" Kopplingen mellan att barnet gråter och att detta är en signal om att någonting är fel går inte fram.

Föränderligheten av stimulit: Mannen förstår att någonting är fel, men inte att man kan göra någonting åt det. Han säger "Ja, det är synd om de små. Alltid är det någonting som plågar dem. Men det blir bättre när de blir större!"

Personlig förmåga: Mannen förstår att man i princip kan göra någonting åt situationen, men han vet inte vad och tror sig inte om att själv kunna. Han säger: "Ack ja, nu gråter hon igen! Om bara Greta var här nu! Hon får alltid tyst på henne på ett kick - och så är hon nöjd och glad igen!"

Nedvärderingar hindrar en alltså från att lösa problem. Ju högre nivå av nedvärdering i ett hem, ju skadligare är miljön och ju värre blir konsekvenserna för familjen och särskilt för barnen. När barnen t.ex. nedvärderar, behöver de vuxna konfrontera. Ta det typiska tonårsexemplet:
– Vart ska du?
– Ut!
– Vad ska du göra?
– Ingenting!
Föräldern får inget svar på frågan. Eller:
– Du måste upp nu annars kommer du för sent!
– Ah det gör ingenting det är bara historia...

extra space

---

Livsmanuskriptet

Livsmanuskriptet är en omedveten livsplan som man har skapat under barndomen.

Det lilla barnet måste passa in i sin ursprungsfamilj, vilket innebär att det måste anpassa sig till familjemedlemmarna och till andra levnadsbetingelser. Rent biologiskt är vi predisponerade för att göra detta, eftersom vi som barn behöver våra föräldrar för att överleva. Om vi blir övergivna av dem uppfattar vi detta som ett dödshot.

Samtidigt skapar sig redan små barn föreställningar om vad personer som de själva kan ha att förvänta sig här i världen. Hur ser de på sig själva? På andra? På livet? Föreställningarna följer på de anpassningar som man tvingats göra för att passa in i familjen. Och det är dessa föreställningar som blir grunden till livsmanuskriptet.

När vi sedan har vuxit upp kan vi själva välja våra levnadsförhållanden och behöver inte längre anpassa oss efter barndomssituationerna.Men då har vi dessvärre glömt dem - eller snarare trängt bort dem till det omedvetna. Livsplanen har på så vis blivit omedveten, men den har blivit till en del av vår personlighet och fortsätter att styra oss.


Förbud

De hämmande budskap som föräldrar ger till sina barn, ges ofta icke-verbalt. De ges utan att föräldrarna är fullt medvetna om det och de kan ges mer eller mindre kraftigt. Föräldern ger budskapet utifrån sin egen smärta. När smärtan är stor hos föräldrarna ger de ständigt sådana hämmande budskap, men när den är mera ovanlig kommer förbuden bara ibland och blir då mindre skadliga. Förbuden ges om sådana saker som iof sig är naturliga för barnet, men som föräldern har svårt för att tåla p.g.a. egna begränsningar.

Så vitt jag vet har alla människor sådana begränsningar, mer eller mindre. Tillgången på helt perfekta föräldrar är, lindrigt talat, begränsad.

Det är viktigt att förstå att förbudet alltid innebär en hämning av något naturligt behov.

Man har identifierat följande förbud:

• Lyckas inte: leder till ständigt självsabotage och upprepade misslyckanden. Vanliga sätt att leva ut detta på är olika typer av missbruk (alkohol, spel, narkotika m.m.), men det förekommer också utan missbruk: typ, folk som ständigt misslyckas med utbildningar, arbeten etc.

• Var inte liten: ett förbud som ges till barn som under barndomen måste vara större än de egentligen är, t.ex. ta hand om småsyskon i tidig ålder m.m. Som vuxen kan man bli hämmad när det gäller att leka ("barnsligt"), eller väldigt ansvarskännande, ta hand om alla andra, glömma sig själv etc. ("Too much work and too little play makes Jack a dull boy").

• Väx inte upp: ges när föräldrarna tycker att det är jättesött med småbarn och gärna skulle vilja att de förblev små och beroende hela livet. Som vuxen kan man då bli omogen och osjälvständig, ha svårt att ta ansvar, låta andra göra jobbet etc.

• Tänk inte: förekommer hos människor som inte använder sitt tänkande för att lösa problem. Bland alkoholister är det vanligt med formen "Tänk inte-drick i stället". Ibland ges det genom att föräldern ständigt påpekar att man är "dum i huvudet" eller hånar en när man tänker.

• Var inte viktig: är ett riktigt Jante-förbud. Man ska inte tro att man är någonting, inte tro att man kan någonting, inte stå i centrum, inte vara märkvärdeig o.s.v.

• Var inte dig själv handlar vanligen om att man inte ska vara det kön som man är: föräldrarna hade önskat sig en pojke/flicka istället. Det här förbudet leder inte till homosexualitet och inte heller till transsexualitet. Mest upplever man det som att man är "fel" på något ogripbart sätt.

• Existera inte är det svåraste förbudet och det som ligger bakom neurotiska depressioner. På olika sätt visar föräldern att man är till skada för dem genom att man över huvud taget finns. Ofta kan man få höra kommentarer typ "Om det inte vore för dig...." (så hade jag inte behövt gifta mig med din mamma, avsluta mina studier etc)

• Vill inte: Ges av föräldrar som blir hotade av att barnet har en vilja. "Din vilja sitter i riset" sa man förr när viljan ansågs skadlig eftersom barnet som ville en massa ansågs bli självsvåldigt. När man tagit in det här förbudet får man svårt att formulera vad man vill (och därför också svårt att få det man vill ha).

• Behöv inte: Ges av föräldrar som blir hotade av barnets behov. Det är ett svårt förbud som bl.a. är vanligt vid Anorexia Nervosa (självsvält) men också vid andra problem.

Tidiga beslut

Som svar på dessa hämmande budskap tar barnet ett "tidigt beslut". Detta är ett aktivt val och det är inte säkert att barnet accepterar alla hämmande budskap som bjuds. Men för att kunna leva ett hyggligt liv tillsammans med sina föräldrar är det ändå ett rationellt beslut att foga sig i vissa begränsningar. När man sedan växer upp har man s.a.s. fastnat i grimasen.

En 3-årig pojke satt en dag framför sin pappa och lekte på en filt. När han tittade in i pappans ögon blev han medveten om att denne var rädd för någonting. Plötsligt slog det honom att pappan var rädd för honom (=för närheten till barnet). Detta var mycket hotfullt och obehagligt för pojken, men han löste det kreativt genom att också låtsas att han blev rädd och samtidigt flytta över till sama sida av filten som pappan, så att de såg åt samma håll. Pappan la då beskyddande sin arm över honom. Från den dagen, till dess att pojken löste problemet i psykoterapi var han känslomässigt hämmad när det gällde närhet till andra människor.

På så vis är ett tidiga beslutet långtifrån alltid någonting som man tänker och kommer fram till. I det här fallet var det snarast en serie handlingar.

Påbud och Pådrivare

Påbud är sådana budskap som handlar om hur man ska vara, vad man ska göra m.m. De är vanligen socialt accepterade och uttalas rakt på sak av föräldrarna. De utgör en normal del av fostran och kan handla om att klä sig väl i kyligt väder, att vara artig, hel och ren o.s.v.

Av påbuden finns det särskilt 5 stycken som ställer till besvär därför att det inte går att leva upp till dem. De kallas för pådrivare:

• Var till lags
• Ansträng dig
• Var stark
• Var perfekt
• Skynda på

Man kan ju klä sig väl när det är kallt (påbud) och sedan är det gjort. Men när har man t.ex. ansträngt sig nog? skyndat tillräckligt? varit helt perfekt? o.s.v. Dessa budskap ges som problemlösare, ung. "När det blir jobbigt så ska du..." (t.ex. vara stark och stå ut). All stress som vi bygger upp går via någon av dessa pådrivare.


Program

Programmet handlar om hur man (barnet) ska bära sig åt för att kunna leva med de begränsningar som har lagts på en. Det lilla barnet är en stor kulturkonsument och lyssnar ofta på sagor. I sagorna finner barnet olika figurer att identifiera sig med: den föräldralösa (eller vanvårdade) flickan kanske finner Pippi Långstrump, en ständig förlorare finner Kalle Anka. Sagofigurerna löser på olika sätt problem som barnet har eller lyckas i vart fall leva med problemen. En pojke som inte fick vara nära sin pappa identifierade sig med Astrid Lindgrens Mio, som först måste besegra den hemske Riddar Cato, med ett hjärta av sten innan han kunde slappna av som son till den gode kungen (=uppnå förmågan till närhet). Man kan lära sig en hel del om sig själv genom att minnas sin favoritsaga och fundera över vad den har betytt för en.

Ofta bygger man programmet efter föräldern av samma kön ("Mamma är lik sin mamma"), men ibland på den andra föräldern. Man kan också basera det på:

• andra släktingar (farbror Kurt, alkoholisten/ tant Gerda professorn i biologi)
  
• en död bror eller syster som man fått "ersätta"
• andra personer som man sägs likna

Livspositioner

En annan del av livsmanuskriptet är det som kallas för livsposition, eller ibland existentiell position. Livspositionen handlar om hur man ser andra i förhållande till sig själv. Detta ger också en fingervisning om vilka problem man har och vilka processer man hamnar i med andra. Man särskiljer 4 olika positioner:

Jag är OK – Du är OK som kallas den friska positionen. När man befinner sig där är man ofta här-och-nu.
Jag är inte OK – Du är OK kan kallas för den depressiva positionen. Här ser man sig som underlägsen andra, tycker inte att man duger och tenderar att lägga allt ansvar på sig själv. Vanliga känslor här är: depression, skam, skuld, otillräcklighet, som alla visar att man inte riktigt duger.
Jag är OK – Du är inte OK är en grundposition för personlighetsstörningar. Här ser man sig som bäst, antingen som "en god människa i en ond värld" (paranoid variant, eller som "en smart människa i en värld av fånar" (narcissistisk variant). Typiska känslor är ilska och skräck (kamp och flykt) och man lägger ofta ansvaret för allt som är fel på andra människor.
Jag är inte OK – Du är inte OK leder till fullständig meningslöshet som i sin förlängning kan leda ända till schizofreni.

Det är viktigt att förstå att de flesta människor turar mellan alla dessa 4 positioner varje dag, men vanligen har man en position som är ens grundposition, från vilken man tar sina livsviktiga beslut och som man baserar sitt liv på.

Räddningslucka

Oftast har man en "nödutgång" om livet skulle bli alltför plågsamt. Denna kan ligga långt, långt bort, eller finnas i tankarna var och varannan dag, beroende på livssituationen. De tre räddningsluckorna som vanligen samspelar med livspositionerna är:

• Ta livet av sig själv (Jag är inte OK – Du är OK)
• Ta livet av någon annan (Jag är OK – Du är inte OK), och
• Gå in i en psykos (Jag är inteOK – Du är inte OK)

Att förändra sitt skript

Livsmanuskriptet är möjligt därför att man en gång var medveten om det och skapade det och för att man sedan blev omedveten om det. Som jag tidigare har påpekat är Vuxenjagtillståndet ett helt friskt jagtillstånd, därför att det riktar sig helt mot nuet. Skriptet finns i Föräldern och i Barnet.

Om vi idag alltså säger till någon med förbudet att visa känslor att, det är ju klart att du får det, så förstår de nog vad vi säger, men kan inte ändra på saken så enkelt. Anledningen till detta är att de använder sitt Vuxenjag för att lyssna på sådan information – men problemet finns i deras Barn och Förälderjagtillstånd, som är de som bär på historian.

För att ändra på skriptet måste personen ta vad vi kallar för ett nybeslut (oftast) från sitt Barnjagtillstånd. I psykoterapi innebär detta (funktionellt) att energin går över från Anpassat Barn till Fritt Barn under vissa förutsättningar. Men psykoterapi är inte det enda sättet att förändras. Man kan också förändras spontant genom sin livserfarenhet.

Svårare störningar

Livsmanuskriptet med dess förbud och pådrivare, handlar mest om neurotisk problematik, d.v.s. sådana problem som de flesta (för att inte säga alla) har en del av. Vissa har mycket, andra helt lite och obetydligt. Redan Sigmund Freud konstaterade att neurosens natur var att man är oenig med sig själv: å ena sidan vill man kanske växa upp och ta ansvar, å andra sidan fruktar man att man då blir övergiven, utsatt för överkrav m.m. Att lösa upp sådana konflikter mellan olika jagtillstånd är huvudsaken vid neurosbehandling.

Men de som har svårare problem såsom personlighetsstörningar eller psykoser har inte i så hög grad sådana inre konflikter. De har inte fått så många hämmande budskap. Tvärt om har de fått för lite kontakt med sina föräldrar, både när det gäller omvårdnad och när det gäller gränssättningar (när psykoserna är psykogena och inte organiska). Anledningen till detta kan, men behöver inte vara, "föräldrarnas fel". Upprepade separationer vid tidig ålder kan svårt skada barn t.ex utan att det är föräldrarna som har orsakat det. Det finns också genetiska faktorer, såsom introversion och skygghet som kan göra det svårt för barnet att ta in omvårdnad.

I behandlingen av sådana tillstånd gäller det först och främst att skapa en god relation, eftersom det är detta som inte har skett tidigare i livet. En god relation leder till att nya jagtillstånd skapas i Barn och Förälder. Dessa jagtillstånd är mera funktionella och livskraftiga än de gamla och konkurrerar därför ut dessa. Detta låter kanske lätt, men är inte fullt så lätt. Men det låter sig dock ofta göras.

Psykologiska Spel

Livsmanuskriptet förblir aktivt genom att att det upprepas i känslor tankar och beteenden. Ett sätt är den interna dialogen som beskrevs i samband med jagtillstånden. Ett annat sätt är genom psykologiska spel.
Snart sagt alla människor spelar psykologiska spel (omedvetet). För att ta reda på vad man själv spelar för spel kan man ställa sig följande fråga:
– Vad är det som händer om och om igen hemma hos mig (eller på jobbet, el dyl.), på ungefär samma sätt och som slutar med att jag och någon annan mår dåligt.
Svaret på frågan är med största säkerhet ett psykologiskt spel.

Spelet kan beskrivas som 2 överföringsmönster som möts och interagerar. Man har lärt sig spelet under barndomen och upprepar det nu med olika människor. Särskilt i parförhållanden och familjer, samt med nära vänner är det vanligt att man spelar spel.

För att spela ett spel krävs det att man intar en av tre spelpositioner. Dessa är:

• Förföljare som intas när man på ett eller annat sätt försöker visa att den andre inte är OK.
• Offer som intas när man "gör sig oförmögen" att göra sådant som man egentligen kan. Denna spelposition måste skiljas från människor som verkligen är offer, t.ex. har utsatts för en jordbävning, en misshandel eller annat som de själva inte rått över.
  
• Räddare intas när man hjälper dem som inte vill ha hjälp eller hjälper personer som spelar "offer". Detta gör man i syfte att visa att man själv är OK. Denna spelposition måste skiljas från verkliga räddare, som hjärtkirurger, ambulanspersonal, brandmän och hjältar.

Ett typiskt attribut till spelet är att man alltid byter position under spelets gång, vilket bidrar till att göra det förvirrande. Den som börjar som offer är plötsligt förföljare, räddaren blir offer o.s.v. Det är denna typ av omkastningar som skapar dramatik i teater, film, böcker m.m.

I ett klassiskt drama som kung Oidipus kan man se hur kungaparet av Thebe mottar spådomen att deras son ska döda sin far och gifta sig med sin mor (förföljare). För att undvika detta placerar de Oidipus, ovetande om sina kungliga anor, som adoptivson hos en fiskare (Oidipus= Offer, kungaparet=förföljare, fiskaren=räddare). När han vuxit upp går Oidipus ut i världen och möter (ovetande) sin far konungen på en smal väg där denna färdas i bärstol. En av dem måste vika och det blir handgemäng, varvid Oidipus dödar fadern (förföljare, konungen=offer). Oidipus kommer fram till Thebe där Sfinxen (förföljare) belägrar staden och kräver att man ska lösa hans gåta för att han ska häva belägringen. Oidipus gissar gåtan och räddar staden (räddare). Som tack får han gifta sig med drottningen ovetande om att det är hans mor. När han till sist får veta vad som har hänt klöser han ut sina egna ögon och tillbringar återstoden av sitt liv som en blind tiggare (offer).

Som synes är det skiftet mellan spelpositionerna som skapar dramatiken i dramat.

Det första spelet som upptäcktes kallas för "Varför gör du inte...Jo,men". Det kan se ut så här:
– Jag har så fruktansvärt ont i min rygg! (Offer)
– Usch då. Sånt är inte att leka med. Varför går du inte till doktorn med det? (Räddare)
– Jo, men doktorer, vet du, de ger en ändå bara piller...
– Men du kunde gå till en kiropraktor!
– Jo, men de där kotknackarna. Man vet inte om de verkligen kan sin sak eller om man blir förlamad för livet.
– Du kunde ju beställa ett gymnastikprogram! Det hjälper alltid att stärka upp musklerna!
– Jo men jag har helt enkelt inte tid med sånt.
Vid det här laget blir det tydligt att personen inte kommer att ta emot någon hjälp, vad man än förelår. Det är också klart att han inte är i någon Offerposition, utan i en Förföljare, där han avvisar all hjälp. Motspelaren, som spelar det komplementära spelet "Jag försöker bara hjälpa dig" kan antingen reagera depressivt genom att bli ledsen och tänka att "Jaha, det är ingen mening med detta, jag är väl för dum helt enkelt" eller genom att bli arg och säga
– Jahaja! Sitt du där med din onda rygg då! Jag hoppas att du DÖR av ryggskott!


Själva sekvensen i ett spel kan åskådliggöras med spelformeln, som lyder:
Bete+Napp = Respons -> Positionsbyte -> Förvirring -> Vinst

Spelformeln

I exemplet ovan är:
BETET när personen säger att han har ont.
NAPPET när den andre börjar ge råd.
RESPONS är de följande transaktionerna
POSITIONSBYTE när det blir tydligt att personen kommer att avvisa alla förslag vilka de än är.
FÖRVIRRING är vad man ofta känner efter positionsbytet
VINST är en dålig känsla som man känner igen och som bekräftar ens antaganden om vem man är, hur andra är och hur livet är. I det här fallet kan det vara en känsla hos personen av hemlig triumf över att "ingen ska komma här och säga till mig vad jag ska göra!" och känslan av ilska eller deppighet hos hjälparen, som visar att "otack är världens lön".

Psykologiska spel ger ofta en känsla av spänning och engagemang i livet, trots att de alltid är destruktiva till sin karaktär. De ger mycket uppmärksamhet och engagemang från andra människor, likaväl som att de är ett sätt att fördriva tiden på. Spelen ger också upphov till samtalsämnen med vänner och bekanta efteråt, en slags ersättning för ett mera autentiskt livsinnehåll. De stärker de antanganden som ligger till grund för skriptet och leder därför till en förvärring av våra psykiska problem.

Vanliga namn på spel är "Alkoholist", "Nu har jag dig fast, ditt kräk", "Sparka mig", Om det inte vore för dig...", "Träben" o.s.v.

Grader av spel

Man kan spela spel på olika nivåer, alltifrån "lätta" spel, som inte ställer till någon skada, till verkligt grova och skadliga spel. Vi delar in spelnivå i tre olika grader:

• Första gradens spel är ett mycket "lätt" spel, som man inte har några större svårigheter attt själv prata om och där man kan skratta åt sig själv när manipulationen avslöjas.
• Andra gradens spel är genast mycket allvarligare. Sådana spel fyller en tydlig funktion i livsmanuskriptet och om vi ertappas med att spela på denna nivån känns det vanligen ganska pinsamt.
• Tredje gradens spel är rena katastrofspel. Enligt berne slutar dessa spel på "bårhuset, dårhuset eller i rättssalen". De innebär således ofta att man aktiverar sin Räddningslucka (se avsnittet om livsmanuskriptet): Mord, självmord eller galenskap. Internationella konflikter kan ofta nog beskrivas som 3dje gradens spel (ta Irak-kriget som exempel).

Tidsstrukturering

Spel är ett sätt att strukturera sin tid från vaggan till graven. I TA räknar vi med 6 sätt att strukturera tiden:

Undandragande vilket innebär att man drar sig undan från kontakt.

Ritualer med detta menar vi snarare stereotypa meningsutbyten än sådana ritualer som dop, giftermål och begravningar. En ritual består av förutsägbara serier av komplementära transaktioner, typ:
"Hur mår du"
"Jo, tack, det knallar, he he, och själv?"
"Jo, tack bara bra!"
"Vi ses"
"Jepp"

Aktiviteter programmeras av vuxen. Ofta handlar det om arbete, eller trädgårdsarbete, städning, projektplanering, seminarier, föreläsningar m.m.

Tidsfördriv enkla samtal om vanliga samtalsämnen såsom hus & trädgård, kvinnor!, män! , bantning, fotboll, 1800tals filosofer m.m.

Spel har beskrivits ovan.

Intimitet närhet till en annan människa här och nu där man upplever tilräckligt stor tillit för att inte behöva skydda sig.

Intimitet är alltså inte liktydigt med sex. Sex kan ske under undandragande (titta i taket, fantisera), rituellt, som en aktivitet - med syfte att göra barn, ett tidsfördriv, ett spel eller intimt på det sätt som vi menar här.

Det har självfallet ett stort inflytande på liv och livskvalitet hur man väljer att tillbringa sin tid.

Känslor

Det finns många olika slag av känslor, t.ex. fysiska (kyla,värme, hunger). Det finns också psykiska känslor: glädje, ilska, skräck och sorg. En del känslor är en kombination av fysiska och psykiska känslor, som t.ex. ångest eller kåthet. Sedan finns det sådana känslor som både innehåller psykiska känslor och tankar samtidigt. Exempel på detta är: skuld, bitterhet, oro, förtvivlan, skam, otillräcklighet, förhoppning m.m.

Idealiskt så får alla känslor sitt utlopp hos en individ. Men tyvärr är det sällan idealiskt. De flesta av oss har lättare för att känna och visa vissa känslor än andra. En del har kanske ett generellt skriptförbud mot att känna, eller visa känslor, medan många andra har selektiva förbud som utesluter någon känsla. I det gamla stereotypa könsrollsskriptet ska ju stora pojkar inte gråta, men kan däremot få vara arga, medan flickor inte bör vara arga, men desto hellre ledsna.

Favoritkänsla

Ofta finns det någon känsla som inte bara tillåts i familjen, utan som också belönas av föräldrarna. Dena känsla blir vad vi kallar "favoritkänsla" - en känsla som man använder för att (omedvetet) manipulera sig själv och andra människor. Erik Berne skriver:
"En favoritkänsla är en känsla man föredrar, som man lärt sig av sina föräldrar eller beslutat sig för under barndomen, som var acceptabel och gav utdelning i den ursprungliga familjen"
Exempel på favoritkänslor kan vara:

Den lilla flickan vars föräldrar säger att ingenting kan stå emot henne när hon blir arg. Då är man tvungen att göra som hon vill.
eller

Den lille pojken som när han är arg blir utkonkurerad av pappa, som blir ännu argare och när han är ledsen blir utkonkurerad av mamman som blir änu ledsnare, så att den enda känslan som "finns kvar" åt honom är "glädjen". Därför döljer han sedan sin depression under ett leende och många skämt.

eller
Den lilla flickan som alltid får en present när hon är ledsen.

Som vuxen fastnar man sedan i grimasen och tillbringar mycket tid med just den känslan och med att rättfärdiga den inför sig själv och andra, vilket leder till många svårigheter.För att få fram sin Favoritkänsla räcker det vanligen med att fråga sig:
"Vilken är den vanligaste dåliga känslan som jag har haft i mitt liv".

Ofta nog är favoritkänslorna inte bara psykologiska känslor, utan även den sortens känslor där man kombinerar känsla+tanke, såsom bitterhet, surhet, skuld, skam, otillräcklighet, negativism m.m.

Substitutionsfaktorn

Fanita English har visat att när barnet inte tillåts uttrycka en viss känsla, så tenderar hon att substituera (ersätta) den med en annan känsla. Detta leder till avsevärda komplikationer, eftersom det man verkligen känner inte kommer till uttryck. Genom att uttrycka någon känsla upplever man en viss lättnad, men ingen riktig förlösning. Exempel på detta är när man vänder:

Ilska till sorg leder till depression. När man försöker gråta ut ilska blir lättnaden tillfällig. Gråten tar aldrig slut eftersom det inte egentligen är sorg som man känner. De naturliga känslorna är i regel inte långvariga, utan försvinner efter att man har uttryckt dem. Ett undantag kan vara sorgen efter någon som dött t.ex.

Sorg till ilska leder till människor som är "kroniskt arga". Att "ilska" ut sorgen fungerar ju inte heller och därför fastnar man i ständiga aggressiva beteenden.

Rädsla till ilska är den vanliga paranoida mekanismen: "Get them before they get you". Eftersom man är rädd för att visa rädsla ökar man på aggressiviteten och hamnar på så vis lätt i bråk och hotfulla situationer helt i onödan.

Ilska till rädsla uttrycker sig ofta som en överbeskyddande inställning. Man tänker gärna på Basil Fawlty i TV-serien "Pang i bygget" när hanefter ett gräl med hustrun utropar "Drive carefully, dear!"

Ilska till sorg till glädje resulterar i det s.k. "Kulla-Gulla-syndromet" a.k.a. "smiling depression". Här döljs depressionen bakom en glad mask för att man inte ska vara till besvär.

Bonusmärken

Om det är i pizzerian, eller i hälsokostbutiken, så nog är de där: stämpelkorten. Köper man 9 pizzor får man en gratis. Samma logik tillämpas ibland på känslor. En del människor känner att de måste samla på sig en viss kvantitet innan känslorna förtjänar att visas upp. När man så löser in sina stämplar (bonusmärken) används de ofta till att rättfärdiga ett beteende. När man har samlat på sig nog med ilska kanske man känner sig berättigad i att: bli våldsam, supa till, säga upp sig från jobbet m.m. Den som samlar på oförvitlighetsmärken kan, när stämpelkortet är fullt kanske byta ut det mot en skillsmässa "Här har jag försökt i alla dessa år!". Typiska bonusmärken är sådant som ilska, självrättfärdighet, skuld, depression... Det är olika vad man samlar på.

Magin bakom bonusmärkena är att man känner att man måste rättfärdiga sig. Föräldrar kan förmedla den känslan till barn genom att säga "Vad gråter du för?!" eller "Vad har du att vara arg för?!" Barnet förstår detta som att man måste motivera sig när man känner någonting. Man upptäcker också att man kan använda detta som motiv för olika handlingar som man annars inte skulle känna sig OK med.

För att bryta sådana mönster är det viktigt att lära sig att prata om sina känslor när man har dem och inte låta dem bygga upp. Man måste också börja ta ansvar för vad man vill. Man måste inte motivera att man vill skilja sig, eller att man vill fest om en kväll, eller att man vill åka bort själv en helg. Detta måste t.ex. inte föregås av ett gräl som sedan används som motivation.
Men då måste man som sagt ta ansvar för det.

Skriptsystemet (Favoritkänslosystemet)

Skriptsystemet kallades från början, och kallas fortfarande i nästan all TA-litteratur för "Favoritkänslosystemet", men teorins upphov, Marilyn Zalcman och Richard Erskine, kom senare på att termen "Skriptsystemet" bäst beskrev teorin.

Skriptsystemet är skriptets funktionella manifestation. Det är ett system som förvränger tankar, känslor och beteenden så att de passar in i livsmanuskriptet. Systemet är också självförstärkande. Det består av 3 komponenter:

• Skriptantaganden
• Skriptutspel (Favoritkänsloutspel) och
  
• Förstärkande minnen

Skriptantaganden

Dessa antaganden handlar om hur jag i grunden uppfattar mig själv, andra människor och livet. De utgör min grundläggande referensram i förhållande till mitt skript. t.ex. kan jag - vad det gäller ett skriptförbud som "Var inte liten" uppleva att:

"Jag ska ta hand om andra människor", "Andra människor är antingen som jag eller oförmögna att ta hand om sig själva" och "Livet är ett ständigt, glädjelöst slit".

Till komponenten "Skriptantaganden" hör också det faktum att vi tränger bort vissa känslor när vi tar in och accepterar skriptförbuden. Den ursprungliga situationen kanske handlade om att jag inte fick vara uta och leka med de andra barnen, utan var tvungen att stanna hemma och hjälpa mamma med hushållsarbete och passning av mina småsyskon, när jag var liten.

Min naturliga känsla inför detta var ilska, men jag vågade inte mopsa upp mig mot mamma, och ännu idag finns den ilskan kvar inom mig (fast nu omedvetet).

Skriptutspel (Favoritkänsloutspel)

Skriptutspel är manifestationer av skriptet de kan uttrycka sig som:

OBSERVERBARA BETEENDEN (i detta exempel) glädjelöshet, hårt arbete, spel som "Jag försöker bara hjälpa dig", samlande av otillräcklighet som bonusmärken (se förra avsnittet), nedvärdering av egna behov, brist på manifestationer av lekfullhet och expansiva Barn-beteenden, överdriven hjälpsamhet mot människor med sådant de kunde klara själv m.m.

INRE UPPLEVELSER (i detta exempel) trötthet, återkommande stress- och utbrändhetssymptom, muskelvärk i axlar och korsrygg, återkommande huvudvärk, plötsliga attacker av sorgsenhet som upplevs som oförklarliga, momentant svårigheter att "få luft" p.g.a. muskelspänningar runt bröstkorgen och sammandragningar i solar plexus.

FANTASIER ( i detta exempel) om att vara ensam i tropiska paradis (där ingen kräver någonting av en), eller om att bli skadad och hamna på sjukhus där man blir omhändertagen.

Förstärkande minnen

Detta är sådana minnen som förstärker tanken att man bör stanna kvar i sitt skript, eller som rationaliserar skriptbeteenden. T.ex:

Jag vill gå ut och leka med de andra barnrn, när jag är 7 år och just har börjat skolan, och när jag framhärdar gentemot mamma så blir hon först arg och skäller ut mig för att jag är så "egoistisk" och sätter sig sedan på en pall i köket och gråter hejdlöst. Jag antar att det är mitt fel och blir helt förskräckt. Naturligtvis stannar jag inne och hjälper henne att torka ur köksskåpen.

Mamma och pappa diskuterar några barn i min klass som inte hjälper till hemma. Det är tydligt att de inte tycker att det är några bättre barn.

Jag blir utsed till ordningsman i klassen, eftersom jag sköter mig så bra och hjälper andra.

o.s.v.
Dessa minnen förstärker sedan kraftigt skriptantagandena och gör att jag väljer att stanna inom ramarna för mitt skript.

För att lösa upp detta system kan man arbeta med alla komponenter. Man kan bearbeta den ursprungliga situationen i en regression (Barnjagtillståndet), man kan arbeta med de olika faoritkänsloutspelen: de fysiska (kanske med hjälp av massage eller kroppsterapi), spelen, samlandet av bonusmärken, fantasierna o.s.v. Det kan också vara till hjälp att bearbeta de förstärkande minnena, jämföra med hur andra har det och hitta alternativa minnen som går stick i stäv mot skriptet.