Behovet av uppmärksamhet

Människan är ett flockdjur. Hur desperat vi än kan försöka att hävda vår individualitet så klarar de flesta av oss inte av total ensamhet. Min gamle antropologilärare berättade att man bland jägar- och samlarfolk ofta hade som det yttersta straffet för svåra brott att förklara någon att ”vara såsom död”. Man dödade inte honom (eller henne), men man slutade titta på honom, tilltala honom o.s.v. – alltså behandlade honom som att han inte fanns. Efter ungefär 3 veckor dog han då verkligen också – helt av sig själv.

En amerikansk forskare vid namn Renée Spitz fick (1947) i uppgift att undersöka varför så många barn dog oförklarligt efter att ha omhändertagits på barnhem direkt efter födseln. Det var vanligt att de som blev kvar på barnhemmet dog trots att de fick alla sina fysiska behov tillgodosedda. De som blev bortadopterade överlevde dock, även när de blev slagna och illa behandlade.

Barnhemsbarnen låg i stora sovsalar med 50 sängar i varje sal och Spitz märkte då att det var de som låg närmast dörren som oftast överlevde och de som låg längst bort som oftast dog. Skillnaden var att de närmast dörren ofta blev upplockade av barnsköterskorna som kelade lite med dem. Bristen på uppmärksamhet dödade de andra. De bortadopterade barnen som överlevde trots misshandel visade på en sak: Man överlever lättare på negativ uppmärksamhet än utan uppmärksamhet.

I vuxen ålder och i en stad överlever man å andra sidan – i alla fall rent fysiskt – utan personlig uppmärksamhet, eftersom vi har så mycket ”uppmärksamhet på burk”: TV, Radio, kultur, konserter, tidningar, böcker m.m. Det är t.ex. inte ovanligt att singlar sätter på TVn direkt när de kommer hem – inte för att titta på, utan som et sällskap. Det räcker för att överleva på, men inte till att må bra på. Vi behöver även andra människor och deras reaktioner som bekräftar vår existens och betydelse

Typer av uppmärksamhet

Även i vuxen ålder gäller det att om man inte får positiv uppmärksamhet så är det bättre med negativ än med ingen alls. Oscar Wilde sa som ung att ”Jag ska bli berömd. Och kan jag inte bli berömd så ska jag bli beryktad.” Han blev både och.
Vi skiljer alltså på:

• positiv uppmärksamhet och
• negativ uppmärksamhet
  

När barn inte får de positiv uppmärksamhet som de vill ha hittar de gärna på något rackartyg så att de får negativ. Ungdomar som inte har självförtroende nog att bygga en positiv identitet, bygger gärna en negativ och söker sin bekräftelse i negativ uppmärksamhet.

Man kan också skilja på:

• vilkorlig uppmärksamhet, och
• ovilkorlig upmärksamhet

Vilkorlig uppmärksamhet får man när det s.a.s. finns ett vilkor för att få just den här uppmärksamheten, t.ex. "Vilken fin tröja! Var har du köpt den?", "Det var snällt gjort" eller "Trampa inte på min fot ditt klumpiga missfoster!" (Vilkorlig, negativ).

Ovilkorlig uppmärksamhet förutsätter inget vilkor, t.ex. en klapp på kinden, en smäll på käften, "Jag älskar dig" eller "Du är för bedrövlig!". Människor som mest går på vilkorlig uppmärksamhet tenderar att bli väldigt prestationsorienterade, medan de som går mest på ovilkorlig blir mera avslappnade. Om man inte tar emot någon vilkorlig uppmärksamhet kanske man inte presterar så vidare mycket. Den vilkorliga uppmärksamheten handlar alltså mycket om att göra, och den ovilkorliga om att vara. Båda behövs, och helst ska man ha en trivsam balans mellan göra och vara.

Uppmärksamhetsekonomin


I vår kultur lär sig många av oss att hålla sig i en konstant brist på uppmärksamhet.
Claude Steiner beskriver hur man lär sig att förtrycka sig själv genom att inte ta emot uppmärksamhet genom 5 begränsande regler. Han kallar dem för ”Uppmärksamhetsekonomin”. De är:

• Ge inte uppmärksamhet åt andra när du har möjlighet att ge den.
• Be inte om uppmärksamhet när du behöver den.
• Ta inte emot uppmärksamhet även om du vill ha den
(typ: ”Äsch! Den där gamla trasan!”).
• Avvisa inte sådan uppmärksamhet som du inte vill ha .
• Ge inte dig själv någon uppmärksamhet
(t.ex. genom att gratulera dig till framgångar, säga till dig själv att du ändå ser lite bra ut, är lite klok, m.m.)

Genom att hålla sig till dessa regler kan man alltså hålla sig själv i ett ständigt bristtillstånd. Detta leder till dåligt självförtroende och till att man mår psykiskt dåligt. Många föräldrar som lärt ut en sådan uppmärksamhetsekonomi till sina barn sätter kanske sin tro till Jante-lagen. De kan tro att om barn får för mycket beröm så blir de lata eller självgoda. Och i vilket fall så blir de kanske inte så lätta att kontrollera.